Ejneborn och Parkinson

Snart har vi levt Coronalivet i ett år. Det där som vi då, i januari-februari, uppfattade som att det var något som pågick långt borta i Kina. På tryggt avstånd från oss. En konstig sjukdom som i början bara kunde finnas någonstans där de hanterar djur och mat helt olikt oss. Tills Italien drabbades. I februari insjuknande någon i Jönköping. Sedan rullade allt på som en snöboll nedför en sluttning. En pandemi. Helt absurt. Och än är vi inte på något sätt ute ur bubblan. Så skrämmande hur pandemin plöjer fram. Många börjar tycka det känns slitsamt nu. Livet får en mindre radie allteftersom restriktionerna vidgas. För min del har jag mått så mycket bättre av distansarbete då jag kan anpassa mig efter min kropps upp- och nedgångar. Jag har mått bra av lugnet hemmavid. Av vila eller promenad när kroppen sagt stopp.

Men när arbete och privatliv smetas ihop och dagarna ser ungefär likadana ut ja då är det inte konstigt att längta bort lite. Rymma lite grann. Dagarna blir rätt lika nuförtiden. Att ta mig till jobbet, dvs tio meter från sovrum till kök, passera badrummet för en dusch, och sedan passera kaffemaskinen för en kopp vid datorn, ja det tar inte lång tid. Jag hinner knappt vakna till. Mats har ständiga möten i en fåtölj i vardagsrummet. Fanny har seminarier på distans i soffan. Frida som tillfälligt bor hemma igen har sina digitala möten på övervåningen. Tim har delvis distansundervisning och sitter på sitt rum. Men det funkar förvånansvärt bra.

För några timmar sedan, då torsdagen närmade sig midnatt, satt jag trots allt på en färja. På väg mot Gotland. Vi hade innan de åtstramade restriktionerna bokat en weekend med energi-boost. Tillsammans med goda vänner. Hur skulle vi göra nu? Risker kontra livskvalitet? Normalt brukar färjor vara stimmiga men det var, precis som vi fått höra innan, inte många som valde att åka till Visby en sen novemberkväll. Vi satt extremt få i vår del av aktern. Vi hade också ansiktsmask på oss och höll avstånd. Dumdristigt eller välinvesterat?

Jag som mest håller mig hemma vaknade idag på ett charmigt boutique-hotell i Visby. Innanför murarna. Det är ett stillsamt Visby vi vaknar till. Långt ifrån den puls turistsäsongen har på somrarna. Efter intensiva veckor med mycket jobb och mycket händelser privat, så känns det redan nu välinvesterat. Vi behöver påfyllnad. Även om det ”bara” innebär att promenera runt i Visby. Inga planer, inga måsten.