Klockan sju

Söndagsmorgon, klockan är sju, jag befinner mig på ett litet mysigt boutique-hotell i Visby. Det var några veckor sedan jag lyckades skrapa ihop mer än fem timmars sömn på en natt. Likaså de två första nätterna här på ett lugnt hotell i ett otroligt lugnt Visby. Men denna sista natt innan vi åker hem, sov jag ÅTTA timmar!!?? Halleluja! Somnade fort och vaknade inget på hela natten. Wow, fantastiskt!!

Klockan är sju, denna tidiga söndag, och jag sitter i en bil. Åker längs en smal väg eller möjligen att det är en pir. På var sin sida om oss är det ett avgrundsdjupt mörkt hav. Tvärdjupt ner. Jag åker med men är livrädd för havets djup. Givetvis får någonting bilen att kränga till och vi störtar rakt mot havet med bilfronten nedåt. Jag minns så tydligt hur jag hinner uppfatta havets mörka färg och inser att här är det enormt djupt.

Jag väcker mig själv klockan sju. Med ett avgrundsvrål. Jag hatar dessa plågsamma mardrömmar som Parkinson kom släpande med. Baksidan av att sova gott och länge är att jag kommer in i min djupaste REM-sömn. Då händer det grejer eftersom jag inte, såsom friska, får signalen att kroppen ska vara stilla, ja liksom förlamad. Min kropp gör tvärtom. Lever sig in i drömmarna även fysiskt.

Mats väcks klockan sju. Av mitt avgrundsvrål ”Jag kommer att dööööööö” skriker jag. På det lugna hotellet. Mats ligger i nästa sekund och håller om mig. Jag sitter inte i en bil och jag håller inte på att drunkna. Jag ligger i en varm och fluffig säng i Visby. Mats håller om mig. Men min puls har skenat iväg och det dröjer länge innan den stillar sig. Att hjärtat står pall förstår jag inte. Förbannade jäkla mardrömmar. Förbannade jävla Parkinson.

Väckte visst Visby idag. Ber så mycket om ursäkt. Vänd er gärna med klagomål direkt till mr Parkinson.  

8 reaktioner på ”Klockan sju

  1. Katarina november 15, 2020 / 7:35 f m

    Du skulle ha hört makens vrål när han drömde att han stod högt uppe på en klippa och skulle kasta sig ner från klippan över två förövare han såg där nere, men missade dem och for raklång ner i backen. I drömmen alltså. Trodde mitt hjärta skulle stanna. 🥰

    Gillad av 1 person

  2. Ewa Wikestam november 15, 2020 / 9:07 f m

    Oj, vad jag känner igen mig. Drömmer att jag bor på ett hotell som inte är färdigbyggt. Hissen har inga väggar, balkongen inget räcke.
    Men det kan även vara trevliga drömmar. Att jag springer och dansar på en blommande äng med skrattande barn. Inget kul att vakna stel och orörlig.

    Ang. dålig sömn kan jag rekommendera tyngdtäcke. Trodde inte på det först, men fick ett av mina barn och tänkte att jag får väl prova. Det har ökat min nattsömn från 3-4 Tim. till 5-6 Tim.
    Hälsn Ewa

    Gillad av 1 person

    • ejnebornochparkinson november 16, 2020 / 5:55 e m

      Tack Ewa att du delar med dig. Känner igen mig med väggar men tvärtom då väggarna rör sig inåt mot mig

      Gilla

  3. Ulla november 15, 2020 / 10:24 f m

    Ja! Förbannade jävla Parkinson!!! 😡😡😡

    Gillad av 1 person

  4. Lotta november 15, 2020 / 6:47 e m

    Så underbart med Visby – synd att mr P alltid följer med dig. Miljöombytet var förhoppningsvis bra för själen ❤

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s