Ejneborn och Parkinson

För ett år sedan levde vi, vad vi då trodde, var ett ”normalt” liv. Vi pysslade med julförberedelser och såg fram emot att äntligen kunna vara hemma med familjen några dagar. På julen brukar vi vara 20–25 personer där alla bidrar och hjälps åt. Värme och kärlek. Så var det även förra året. Men förra julen var det mycket vi inte visste.

Att en pandemi skulle vända upp och ner på hela världen, ta så fruktansvärt många liv och orsaka sådan enorm skada. Att sjukvård inte längre skulle vara en självklarhet. Att vårt sätt att leva skulle förändras på så många sätt och i sådan omfattning. Men något positivt i bedrövelsen är att jag mått så mycket bättre i min sjukdom. Ironiskt på något vis. Men att kunna arbeta hemifrån och att anpassa energiförbrukning efter måendet betyder enormt mycket. Lugn och ro. Jag behöver så himla mycket lugn och ro. Hjärnan har nu fått chans att vila på ett sätt den inte kunde med alla intryck utanför. Så är det att vara hjärntrött.

Året gav också några käftsmällar. Helt utanför vad jag vid juletid ifjol hade kunnat tro skulle ske. En mycket nära, och för mig så viktig, person fick en aggressiv cancerdiagnos. Året har inneburit tuffa behandlingar med cellgifter, operation och nu väntar strålning. Vissa personer är liksom så viktiga i ens liv. Som så ofta varit stöttepelare åt mig. Nu hoppas jag kunna stötta hela vägen igenom. Du vet, du får bara ett alternativ av mig och det är att fixa detta. Så! Det ser rätt bra ut just nu och vi räknar ner dagarna tills cancerskiten gör bokslut. För alltid. Mitt i bedrövelsen finns ändå något positivt att klamra sig fast vid. Något som gett hopp och glädje under året är de två små glittrande stjärnorna Nova och Luna. Att dessa glädjepiller blev dina barnbarn just i år betydde alldeles säkert enormt mycket i kampen.

Året blev också det året då ett nära förhållande oväntat gick sönder. Hur ont gör det inte att någon som stått oss så nära plötsligt sviker och djupt sårar någon vi älskar. En hård livserfarenhet där vi andra maktlöst bara kunnat finnas till. Det positiva är att det smärtsamma sveket övergått till framåtriktad styrka. Det känns stort att se en sådan stark målmedvetenhet för det nya och framtidsfokuserade. En del har helt enkelt den superkraften. Imponerande.

Tänk vad mycket vi inte vet. Tur är väl det. Vi fortsätter med julstöket för nu har vi kommit in en ny slags märklig normalitet. Vi firar jul själva och vi umgås digitalt med släkt och vänner. Vi håller oss hemma och vi har verkligen tid att umgås i familjen. Det är inte bara svart. Det finns färger också. Om man tittar noga.