Ejneborn och Parkinson

Sitter i sängen med sååå många känslor. En riktig känslobomb. Tårarna trillar och de kommer både av lycka och ledsenhet. Många olika känslor. Om de vore färgade efter olika känslor skulle jag gråta regnbågar idag. En sida av Parkinson som är svår att förstå. Så känslig vissa dagar. Så stark andra dagar.

Idag är det min födelsedag. Familjen håller hårt i traditionen med fika på sängen. Jag ÄLSKAR den traditionen. Väcks till sång av de jag älskar så mycket. Guldbricka med födelsedagsporslinet som har guldkant. Flagga och ljus. Go-fika och kärlek. Alla hamnar i vår stora säng. Inklusive hund och katt som båda vill leka med alla presentsnören.

Jag försöker suga in allt från lyckokänslan för samtidigt inser jag att det här är sista året vi alla sitter så här i sängen på min födelsedags-morgon. Att barnen tar steget ut är självklart jätteroligt och så ska det vara. Men just därför gottar jag mig extra mycket nu när alla finns nära mig på denna dag. Såå mysigt att ha alla nära.

Kroppen har samtidigt superhög puls och flyktpåslag. Parkinson var nämligen först att ”gratta mig”. Förbannade Parkinson som ger mig rutten REM-sömn. Återigen åker jag i en bil uppför en bro som öppnas i en broöppning. Hinner knasigt nog reflektera över allt skräp och alla alger nere i vattnet. Bilens front dyker neråt och innan vi når vattnet vaknar jag av mitt egna avgrundsvrål ”Neeeej, jag kommer att dö”. Suck igen! Varför? Mats håller om mig. Jag lever. Men med skenande puls och panik i kroppen.

Den här gången hör barnen mig skrika och direkt efter det blir jag grattad. Är det konstigt att kastas mellan känslorna? Nu behöver jag få ner pulsen för att sätta mig och jobba. Min kropp kommer att vara i alarmläge ett tag. Jag har varit här så många gånger förr.

Och just det kära grannar. Ni lär väl undra varför jag skriker ibland. Jag håller bara på att dö helt enkelt. Men varje gång hittills har jag återuppstått eller hur man nu ska uttrycka det. Katten har många liv men jag har uppenbarligen fler. Skämt åsido en Parkinson-symtom jag fått tilldelad som jag skapt ogillar och som faktiskt tär på mig. Men som sägs vara helt ”normalt” i denna sjukdom. Japp känns synnerligen ”normalt”…

Men det är fortfarande min födelsedag och jag lever 🙏🏻 Jag omges dessutom av min älskade familj. Jag känner djup innerlig tacksamhet ❤️