Ejneborn och Parkinson

September. Jag hade länge, alltför länge, känt en stark inre stress. Det kokade inuti kroppen. Kroppen signalerade att något var så fel men jag viftade bort det med att det blir bättre. Imorgon. En dag i september fick jag ett tragiskt besked som berörde mig oerhört starkt. Kroppen klappade liksom ihop. Jag fick panikångestattacker de följande nätterna. Hjärtat tokrusade och det kändes som om bröstet skulle sprängas. Det var då och där mina skakningar i höger hand och arm började. Hade ett arbetsmöte med chefen men han såg genom min fasad och skickade hem mig för jag mådde så dåligt. Nu var det ju dessutom synbart på utsidan. Tid bokades både hos läkare och psykolog. Sedan började en höst med famlande i symptom och diagnoser. En riktigt kämpig höst. Kroppen hade fått en stark reaktion och jag mådde dåligt både utvärtes (skakningar) och invärtes (ångest). Men huvudet kunde inte begripa VARFÖR? Orimligt. Kroppen hamnade i ett ständigt flyktläge. Kroppen hade fått fnatt och rusade i princip konstant av adrenalin. Samtidigt så kolossalt trött av vad som hände invärtes och utvärtes. Krock! Då, i september, kunde jag inte ens tänka tanken att jag hade en obotlig sjukdom. Och att herr Parkinson flyttat in sedan flera år tillbaks, men nu bestämt sig för att visa sig. Det fick jag veta för tjugo dagar sedan.