Läkaren på vårdcentralen gav mig diagnosen ”generellt ångestsyndrom (GAD)” och ansåg att jag behövde psykologhjälp eftersom jag hade så mycket i bagaget och de medicinska proverna såg bra ut. Skakningarna berodde på ångest. Gick via företagshälsovården till psykolog ett antal gånger och han bedömde att ingen psykisk grund fanns. Att jag resonerade friskt kring händelser i mitt liv. Via sjukvårdsförsäkringen fick jag snabbt tid hos neurolog. Jag uppfyllde två av tre kriterier för Parkinson. Hon remitterade mig till KS för nukleär undersökning. Okay, vem skulle jag tro på? De här tre specialisterna har ingen kommunikation sinsemellan då de representerar olika sjukvårdsinrättningar. Jag sprang fram och tillbaks. Och inte blev jag klokare. Bara tröttare. Parkinson lät ju helt orimligt. Posttraumatisk stressreaktion rent fysiskt kändes inte heller rätt. Bestämde mig för att tålmodigt invänta undersökningen på KS och att bestämma mig om fortsättningen utifrån det. Men när kroppen rusat invärtes och skakat utvärtes i några månader är det svårt att ha tålamod; patience. Känns förresten ironiskt att ordet patient härstammar från latinets pati som betyder ”lida” eller ”tåla”. Jo tjena.
Ejneborn och Parkinson 