Ejneborn och Parkinson

Oftast vill jag inte tro att jag ska se ut eller bete mig annorlunda än vad någon annan gör. Mina skakningar är säkert så marginella utåt sett att inte många registrerar det. Tycker någon att det är konstigt så är det väl så och inget mer med det. Not my problem! Jag vill heller inte hålla på förklara mig eller ursäkta mig för någon. Men ibland finns det ändå tillfällen när jag inombords inbillar mig vad personen mittemot på tåget, på affären etc. tänker. Hjärnan hittar också på vad jag känner att jag skulle vilja kontra med. Men det är ju liksom ingen idé. Inte värt att lägga ner den energin. Har ju inte ens hänt.
”Har du abstinens?” – ”Nej, men en neurologisk sjukdom”
”Men snälla människa sitt still” – ”I wish I could”
”Suck så sakta du går” – ”Japp och jag mår bättre av det. Stressar jag försämrar jag mina symptom”
”Så dimmiga ögon, måste vara drogad, tragiskt” – ”Ja om man vill kalla medicin för drog, men jag klarar mig inte utan”
”Men prata tydligare, du sluddrar ju” – ”Okay, det hör jag inte riktigt själv, glad att jag kan kommunicera i alla fall”
”Du som går uppåt i spiraltrappan ska hålla dig på smala sidan” – ”Men då är sannolikheten att jag ramlar bra mycket större eftersom mitt balanssinne är lite rubbat, det skulle göra väldigt ont”
Och så vidare, och så vidare. Ja ni förstår. Men såklart har inget av detta hänt. Bara jag som ibland inbillar mig hur andra kan tänkas reagera. Och då bygger min hjärna liksom upp en kontring. Så himla onödigt att ens lägga energi på. Jag vet. Ska träna bort den ovanan.