Ejneborn och Parkinson

Jag är ingen bullrig person som tar särskilt stor plats. Vill inte stå i centrum. Jag är en rätt tystlåten och lyssnande person som känner in rätt mycket. Ja, jag är en högsensitiv person. Men långt ifrån svag. Jag har precis som alla andra haft mina motgångar. Och jag har brutit ihop men också varje gång gått starkare ur det.
Som femtonåring kom jag hem från skolan en dag och fick beskedet att min älskade pappa dött i hjärtinfarkt. Knall och fall utan förvarning. Han var bara borta när jag kom hem. Då, 1981, var det aldrig tal om professionell bearbetning. Men jag tog mig vidare.
Vid millennieskiftet golvades jag i utmattningssyndrom. Over and out. Hade pressat in alldeles för mycket i mitt liv. Vadå återhämtning? Med mina prestationskrav var utgången given. Men jag tog mig vidare.
Sedan kom mitt livstrauma 2002. Då vi förlorade vårt tredje barn. Varför? Det vet vi inte. Som plötslig spädbarnsdöd fast i magen. Någon dag över beräknad tid. Ett fullt friskt flickebarn och hon dör på mållinjen. Vi hann inte få veta detta förrän hon var född. Dödfödd. Ett trauma såklart. Jag slogs ut. Kroppen stängde av. Jag fungerade inte. Vi fick aldrig höra hennes skrik och aldrig se hennes ögon. Men vi fick hålla om henne. Sedan fick vi begrava henne. Och sakna henne. Att begrava sitt barn är så fel. Men vi tog oss vidare. Och det fantastiska var att vi fick vårt fjärde barn året efter.
Efter några år fick min kära mamma cancer. Jävla grymma sjukdom. Hon kämpade och slet. Kom tillbaks gång på gång. Hon var verkligen en fighter. Men till slut orkade hennes kropp inte längre. Jag och min syster satt vid hennes sida hennes sista vecka på intensiven. Det gjorde så fruktansvärt ont att se henne försvinna. Bit för bit. Men jag tog mig vidare.
Ifjol dog min moster. I hennes fall var det som man säger ”barmhärtigt”. Jag satt vid hennes sida och fick en ny tung erfarenhet som jag inte var beredd på. Att se och höra dödsångest. Vidrigt plågsamt. Hur svårt det kan vara att ”få dö”. Men jag gick vidare.
Så tro inte för en sekund att Parkinson ska knäcka mig. Jag ska göra allt för att hålla honom på avstånd. Jag ska inte låta mig begränsas. Jag ska leva mina drömmar. På utsidan kan jag se trött och svag ut. Men jag har så mycket styrka på insidan. Jag har nämligen tränat på motgångar.