Ejneborn och Parkinson

Idag fick jag sådan stark vår-längtan. Längtan efter sol och värme. Våren är alltid så hoppfull. I slutet på 80-talet pluggade jag på högskolan i Luleå. Under en av de tunga tentaperioderna kom ett blomsterbud. Min fina mamma hade budat en färgstark tulpanbukett. På kortet stod det ”Snart är det vår”. Oj så det värmde. Jag fick ny energi. Det där sitter i mig varje år, just vid den här tiden. Varje vår hör jag mammas peppande ”Snart är det vår”. Längtar efter att ta mumin-koppen med go-kaffe, sätta mig på altanen på en stol med fårskinnet och höra dripp-droppet. Med en sol som värmer. Och bara vara. Det är livskvalitet. Vardagslyx. Sedan dröjer det inte länge förrän jag hänger på Ulriksdal trädgård och går bananas på inköp av växter. På sommaren blir altanen vårt sköna uterum. Där har vi en mysig lounge-hörna med massa krukor med alla de slags växter. Citronträd, olivträd, fikonträd, olika chilliplantor, chokladplanta, örter av olika slag och massa vackra blommor. Igår köpte jag en kaffeplanta. Kunde inte hålla mig. Rekordtidig start. Den får ”stå på vänt” i köket. Ser fram emot många sköna stunder på altanen i vår och sommar. Om mamma hade levt idag vet jag att hon hade skickat mig en bukett vackra tulpaner igen. För att peppa och för att ge hopp. Med hälsningen ”Snart är det vår. Du fixar det här Eva”.