Ejneborn och Parkinson

Jag har alltid varit förtjust i änglar. Det förstärktes när vår tredje dotter Tindra blev ett änglabarn 20 april 2002. Jag blev en änglamamma den dagen. Och visst låter det fint om man blir en ängel när man dör? Det ger på något sätt en slags tröst tycker jag. När jag dör vill jag i alla fall bli en ängel med vackra fluffiga vingar. En skyddsängel 😇

Eftersom jag haft mycket inslag av död i mitt liv så är det inget konstigt för mig att prata om döden. Förstår inte varför det ska vara så hemskt och förbjudet att prata om döden. Självklart är det jättesorgligt men samtidigt så oundvikligt. Alla kommer ju liksom att dö.

När jag fick besked om min sjukdom slogs jag självklart av tanken på min egen död även om inte sjukdomen i sig är dödlig. Förhoppningsvis kommer det att dröja väldigt länge tills jag kommer att dö. Men på något sätt kom jag närmare i tanken.

Innan har det varit svart eller vitt. Död eller levande. Men de senaste åren har jag insett nyansskillnaden i döendet. Det vill säga HUR man dör. Önskar det kunde vara så där stillsamt och fint som på film. Att få dö med min trygga fina familj runt mig och att de håller min hand. Att jag har ett leende på läpparna. Nöjd med mitt liv. Och utan smärta och ångest. Bara liksom fint. Min själ fluffar iväg. Så vill jag ha det.

Tur man inte vet allt om framtiden.Rider på vågen att jag mår så himla bra idag. Och känner mig så nöjd med att jag gör allt i min makt för att må bra. Nu och framåt. Men tills det är dags så hoppas jag innerligt på en himmel full av änglar med fluffiga fina vingar ❤