Ejneborn och Parkinson

Det är väldigt ofta man hör folk säga att de har ångest för något. Gränsdragningen mellan oro och ångest känns väldigt subjektiv. Den som haft ångest vet om det. Det är låååångt ifrån oro. För det är som om ett monster kryper in i kroppen. Logik och förnuft slås ut. Monstret attackerar fysiskt och psykiskt. Det känns som en vulkan inombords som brister när som helst. Det är en oerhört stark kraft. Och det behöver inte finnas någon tydlig orsak. Obegripligt!

För mig kröp ångesten på i september. På nätterna. Panikångest i cirka timme. Trodde jag skulle dö varje natt. Fick medicin som tog bort det värsta. Jag vet vad som utlöste det men inte varför kroppen reagerade så starkt. När jag fick diagnosen parkinson fick jag veta att ångest ofta kommer ”på köpet”.

Sedan har jag haft mer eller mindre ångesttryck i princip DAGLIGEN. Inte panikångest men obehagligt ångesttryck. Utan att förstå VARFÖR. Mitt huvud har ingen ångest. Men kroppen. Det är tärande. Har under ett halvår provat olika ångestdämpande mediciner men inte fått till det. Med tillägg av parkinson-mediciner har det äntligen minskat betydligt.

Men förmodligen tänker många att det har ju inte synts. Nix och så funkar det ofta. Man blir expert på att dölja. Det som sker inuti syns inte utanpå. Man vänjer dig vid obehagskänslan. För att man måste. Inget farligt. Inget onormalt. Det talas inte om ångest även fast det är så vanligt.

Jag är INTE suicid. Den frågan får man hos läkaren när man har ångest. Tvärtom, jag älskar mitt liv och jag har massor att leva för ❤️. MEN en liten del av mig kan trots allt förstå att den som har stark ångest en längre tid kan välja att avsluta sitt liv. Är man fullt frisk och aldrig haft känslan kan man nog inte förstå detta. Men vet man vad stark ångest innebär så kan man ändå ha viss förståelse. Även om det förståndsmässigt är så fel. Monstret ångest tar dessvärre över förnuft och logik.

Sååå tacksam för mitt liv! 🙏🏻❤️

Idag går alla kramar till de som kämpar mot ångestmonstret!! 🙆‍♀️

#vågaprataångest