Det är titeln på en bok av Mitch Albom. Ni vet han som skrev Tisdagarna med Morrie. Det var några år sedan jag läste boken men gillade den verkligen så mycket.
En kittlande tanke. Att när man dör och kommer till himlen får man sitt liv på jorden förklarat för sig. När Eddie kommer till himlen möter han fem personer, någon som han känt men också någon främling. De här personerna mötte han av någon anledning när han levde och nu när han är i himlen får han förklaring till sitt liv. Svaret på varför.
Alla lämnar något efter sig. ”All kärlek vi har skapat finns kvar. Alla minnen finns kvar. Vi lever vidare i hjärtat på var och en som vi har berört och format medan vi levde.” Så vackert skrivet.
Och så har jag känt i vissa möten. I möten som betytt något alldeles speciellt. Jag har berörts väldigt mycket men inte förstått varför då och där.
Minns t.ex ett sådant möte. När pendeltågen stod helt stilla. Satte mig på en bänk intill en kvinna på Centralen. Vi hade ett mycket fint samtal. Vi pratade i cirka en halvtimme tills tågen började gå igen. Hon gjorde ett avtryck som jag kände hade någon mening. Vem vet, jag kanske får en förklaring någon gång.
Och visst finns det några som gör extra speciellt avtryck. Där de går rätt in i hjärtat liksom ❤️
Ejneborn och Parkinson 