Ejneborn och Parkinson

Som ni säkert märkt i bloggen har jag mått fantastiskt bra i sommar. Parkinson har visst tagit semester och ingen är lyckligare än jag för att slippa hans efterhängsenhet. Att jag mår så bra nu beror nog på flera orsaker. Viktigast är nog att kroppen fått följa sin egen rytm. Sovit eller vilat precis när den behövt. Vaknat när den själv velat. Tränat när den behövt istället för när det passat. Gjort saker jag mått väldigt bra av. Umgåtts med energikickande människor. Mer vara-semester än göra-semester. Såklart beror det också på att jag fick till medicineringen lagomt till semestern.

Inser vad otroligt speciellt det här året varit. Från att jag var helt trasig för ganska precis ett år sedan. Mådde så fruktansvärt dåligt. Den dagliga ångesten i bröstet höll på att äta upp mig och jag kunde inte förstå varför. Kroppen signalerade fara och flykt. Varje plötsligt ljud eller rörelse gav hjärtklappning. Åka bil och tåg var en pärs. Huvudet fattade inte varför. Hade ibland panikångestattacker och Mats fick hålla om mig hårt tills det slutade. Jag kämpade mig bokstavligen till jobbet. Ibland med tårar. Ja, även på tåget. Jag skulle fixa det helt enkelt. Jag sov mest hela tiden när jag var hemma. Och skakningarna höll på att göra mig helt galen. Jag jobbar med några utmaningar nu också men de är hanterbara.

Vem kan tro att det var så i höstas och vintras när de ser mig nu? Den här sommaren gjorde mig gott. Tack mr P för att du lämnat mig i fred mycket i sommar. Jo, du köpte väl enkelresa hoppas jag…