Ejneborn och Parkinson

När vi bjöd på middag så bjöd gästerna på ett gästinlägg till bloggen. Vilken fin present att ge bort sina tankar och ord. Tack för en mysig kväll bästa Elli och Georg. Och extra tack Georg för din fantastiska förmåga att skriva.

______________________________________

Mr P flyttar in

För ett tag sen flyttade en ny granne in i lägenheten under vår. Vi bor i en lägenhet på andra våningen. Det är jag, min man och våra tre barn. En liten ängel bor hos oss också, men hon gör inte så mycket väsen av sig.

Hur som helst. Första natten efter att vår nya granne flyttat in fick jag inte en blund i ögonen. Grannen väsnades och röjde omkring i lägenheten. Jag väckte min man för att han också skulle höra, men han hörde inget.

Nästa morgon var allt som vanligt igen. Jag gick till jobbet och resten av familjen gick iväg till sitt. Jag hade svårt att fokusera på jobbet eftersom jag var så trött. Men det gick.

På kvällen var jag helt utmattad och kastade mig i säng direkt efter middagen. Men just när jag skulle somna hörde jag det mest irriterande ljud från våningen nedanför. Det var ett skärande ljud, ungefär som när man drar med en skolkrita på en tavla. Inte högt, men otroligt irriterande.

Nu hade jag fått nog. Jag svepte om mig en morgonrock, stack fötterna i tofflorna och gick ut i trapphuset. Med arga steg klampade jag ner för trapporna och stannade utanför dörren till min nya granne. En pytteliten namnskylt satt vid brevinkastet. Jag böjde mig fram och läste.

Mr P, stod det.

Jag ringde på. Ingen reaktion. Jag bankade på dörren. Samma klena resultat. Jag sparkade på dörren och skrek att han måste öppna. Men icke.  

Jag gick upp till mig och gick och lade mig igen. Nu kunde jag somna. Men inte så länge, för redan vid tretiden vaknade jag av nya ljud från lägenheten nedanför.

På morgonen samlade jag familjen vid frukostbordet och berättade vad som hänt. Och min plan.

Eftersom Mr P bara låter på nätterna så kan vi hämnas lite på honom och hålla honom vaken när han ska sova. Min fina familj var helt med på noterna och fem minuter senare dansar hela familjen omkring till hög musik. Vi tjoar och stampar med fötterna. Och skrattar så vi kiknar.

Mina nätter fortsätter att vara eländiga. Jag får inte sova och får allt svårare att orka med jobbet på dagarna. Jag blir glömsk och irriterad av sömnbristen. Men det är inget jag kan göra något åt. Mr P öppnar inte när jag ringer på och han verkar inte störa någon annan i huset än mig.

Det är ganska eländigt på många sätt. Men det har även sina poänger. Vi har så mycket kul i familjen. Ena dagen tar vi fram en basketboll och spelar basket i vardagsrummet. Det måste dåna nere hos Mr P. Inte för att han verkar bry sig, men ändå. Det känns bra. En annan dag lånar vi en trumpet och övar oss på att spela. Det låter fruktansvärt. Och högt. Jösses vad vi skrattar.

Vi spelar mycket musik och sjunger så högt vi kan för att Mr P ska förstå att vi inte ger upp så lätt. Sen ligger jag på nätterna och gråter och ber honom att snälla, snälla vara tyst. Bara en natt, så jag får sova. Men nej. Sen Mr P flyttade in är det slut med sömnen, förutom korta stunder.

Vi reser bort ibland, men Mr P har en otrolig förmåga att resa iväg samtidigt och dessutom boka rummet intill varenda gång. Alla i familjen är engagerade i att försöka störa Mr P så han inte ska orka vara vaken på nätterna och föra oväsen som bara jag kan höra.

Men det är som det är. Mr P är kvar och gör sin grej varenda natt. Och vi på våningen ovanför kämpar på. Jag jobbar så mycket jag orkar och livet går vidare.  

Och även om vi gråter oftare än förr så skrattar och busar vi i familjen betydligt mer än förut. Det är en bra sak, så även om jag avskyr min nya granne, så är jag ändå lite tacksam att han fört vår familj närmare varandra och att vi har så mycket kul ihop, mitt i eländet.

Så tack för det Mr P. Jag älskar att hata dig.