Ejneborn och Parkinson

Jag är ansvarstagande och jag levererar. Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Alltid tyckt jag hade kunnat gjort saker liiiite bättre än jag gjort. Grämt mig över den lilla missen istället för glatt mig över allt som lyckats. Jag behöver producera och känna att jag gör nytta, vill känna att jag bidrar för att må bra. Nu har visserligen Parkinson fått mig att chilla ner. Jag kan ta missar. Jag kan ta 80/20-regeln. Good enough. Men det är ohyggligt svårt att känna mig långsam. Jag som älskar effektivitet känner mig som Skalman. Långsam och med mat-och sovklocka.

Vid förra årets målsamtal hade jag precis fått min diagnos. Vilka mål och prioriterade utvecklingsinsatser skulle jag föreslå?? Kändes sjukt att ens ha samtalet när min värld just hade rasat. Jag som hade tappat bort mig själv. Vågade jag satsa på något överhuvudtaget. Stressrelaterade arbetsuppgifter med snabba puckar plockades bort. Samtalet med min chef slutade med att chefen föreslog ETT mål för 2018. Håll i er… Att fokusera på hälsan! Wow! Blev mållös (haha ursäkta ordvitsen). Han är klok chefen.

Nu närmar sig årets målsamtal. Har på det stora hela ändå varit nöjd med min insats. Att jag fått lämna bort vissa arbetsuppgifter blev givet då jag jobbat mindre. Det går som oftast långsammare nu. Det måste jag bara acceptera.

Men ibland kan jag bli så ohyggligt frustrerad över att känna mig lågpresterande. Jämfört med tidigare och jämfört med kollegorna. Känns som ett misslyckande även om mitt logiska jag förstår. Ibland har jag flow och det går superbra men sedan stänger hjärnan tvärt av.

Jag har cirka tio år kvar i arbetslivet. Jag måste förlika mig med tanken att jag får göra så gott jag kan. Att jag fått nya spelregler. Att jag får vara tacksam att jag överhuvudtaget kan jobba och uppskatta dagar med flow. Prestationsprinsessan som känner sig som Skalman, får väl sadla om till en tacksamhetsprinsessa även på jobbet.