Ejneborn och Parkinson

Stina Wollters sommarprat kan jag lyssna på om och om igen. Hennes relation till och samtal med den cancersjuka döende flickan Maja går rakt in i mitt hjärta. Det berör otroligt. Vilken tjej hon var. Åtta år och så beundransvärd.

Ni som följer min blogg vet att jag har perioder av dödsångest. Att inte finnas mer. Att inte få vara med min familj är en omöjlig tanke. Att inte vara med i framtiden. Och att helt enkelt bara inte finnas. Dessutom att det kan bli en plågsam död. Den vanligaste dödsorsaken hos Parkinsonsjuka är lunginflammation. Vi får en sämre förmåga att svälja och får svårare att hosta upp om vi sväljer fel.

”Alla ska ju dö. Man kan ju inte gå och oroa sig för det nu. Man kan lika gärna dö knall och fall. Inget vet något. Äsch du ska inte dö”. Eftersom det är obehagligt och svårt att bemöta någons dödsångest är det lättare med sådana kommentarer. Helt begripligt.

När Maja skulle dö tillät Stina hennes tankar och dömde inte hennes tankar inför döden. Hon lyssnade på Maja istället för att vifta bort och ställde frågor som ”Hur känner du då?”, ”Vad tänker du om det?”

Jag vet inte varför jag i perioder har dödsångest. Har väl kanske med kontrollbehov att göra. Jag har ju tvingats möta döden flera gånger. Pappa, mamma och dotter är de närmaste. Hjärtat har varit nära att brista många gånger. Mycket saknad att bära. Livrädd att någon i familjen ska dö.

Kloka Maja gav mig ett verktyg som kommer att hjälpa mig enormt i min egen dödsångest. Att visualisera en plats där man möts när man dör. Inget flummigt Nangijala utan en verklig plats. Konkret och vilsamt för förnuftet. Jag tror att jag redan nu vet var jag träffar mina nära som dött före mig och var jag kommer att vänta på de andra. Såklart hoppas jag att både min och deras död dröjer väldigt länge.

När vår dotter Tindra dog i april 2002 var vi bara en vecka senare på valborgsmässoafton på en strand nära Stockholm. Fyrverkerierna plågade mig. Fick nästan panikångest. Jag var hudlös och hyperkänslig. Men när detta lagt sig blev det ett lugn och en person spelade saxofon vänd mot havet. Kanske mist någon i tsunamin? Det var så vackert. Min mötesplats är nog denna strand när den är tom på folk. Här har jag varit mycket. Jag kommer att sitta på den stora stenen, titta ut över havet och man kan höra en saxofon spela i vågbruset. Där kommer jag finnas. Vilken skön tanke.

Maja valde också ut Stina som lyssnare och ”dödsförberedare”. Jag ska också hitta min lyssnare. En person som inte viftar bort prat om döden. Som en ”vita arkivet-vän”. Det är ju fantastiskt att slippa belasta andra att ta de här besluten. Jag kan leva 30 år till men varför inte fundera på det och dela det med en lyssnare redan nu.

Jag ska hitta min plats och min lyssnare. Tack Maja och Stina för att ni ger mig verktyg att minska dödsångesten.