Tyst Född

Varför har jag fått Parkinson? Varför har jag en neurologisk sjukdom som innebär att hjärncellerna som tillverkar dopamin dör? Varför ska min kropp ta detta? Varför ska min kropp i framtiden sprätta runt utan att jag ska kunna styra den? Varför?

Ingen kan säga vad sjukdomen beror på. Önskar jag vore den som knäckte det. Jag är övertygad om att det i mitt fall beror på för många starka stresspåfrestningar på hjärnan. Som när hårddisken totalkraschar.  Att förlora ett barn är ett trauma. Eftersom hela jag slogs ut så är det rimligt att hjärnan inte klarade mer. En psykolog sa att normalt hinner man bygga upp sig mellan kriser i livet men att jag haft så många och tunga att min återhämtning inte fått tillräckligt med tid mellan dessa djupdykningar.

Vi förlorade vår dotter Tindra 2002. Även då skrev jag som bearbetning. Min tanke var att ge ut det som en bok. Jag har ett helt manus. Som ingen läst på 17 år. Det skulle få ”ligga till sig” eftersom jag inte var redo. Nu har det gått 17 år drygt. Är jag redo? Idag läste jag introduktionen som jag skrev 2004. Läste också några av de första kapitlen. Så får vi se om jag fortsätter läsa och eventuellt dela med mig.

Just det jag vill be dig om en sak. Om du läser kapitlen här nedanför – tänd ett ljus för vår lilla ängel Tindra ❤ Tack!

Jag vill tydliggöra att den tunga erfarenheten ändå med tiden gav positiva delar. Det kanske låter konstigt. Men vi fick framförallt vår älskade son Tim året efter. Sedan en ny syn på livet och nya fina vänner med samma erfarenhet.

Tim du anar inte hur mycket du betyder för oss ❤️


23 april, 2002 – 3 dagar

Älskade, älskade, älskade lilla ängel… Varför? Jag förstår inte varför. Varför? Jag slits i stycken inombords. Saknar dig så mycket, så mycket. Vill hålla om dig. Vill stryka din kind. Vill snusa på dig. Vill pussa din nästipp. Vill känna dig och din värme vid mitt bröst. Det saknas mig något, och det gör så förtvivlat ont. Det är tomt inuti mitt bröst och det är tomt utanpå mitt bröst. Var är du min ängel?  Varför fick vi inte behålla dig? Hur ska jag kunna leva utan dig Tindra? Det smärtar mig så.

Det har gått drygt tre dygn och idag fick jag se dig för sista gången. Men Tindra, din själ har jag alltid med mig inombords. Alltid, alltid. Du såg så rofylld ut. Så söt och så fulländad. Dina små söta läppar, dina små krokiga lillfingrar och dina små underbara fötter. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du finns i Nangijala. Såsom dina storasystrar tror. Det måste finnas ett Nangijala för små änglar som dig. Det var så svårt att lämna dig i kapellet idag. Jag ville ju ta dig med hem. Till vårt hem där du har levt. Inuti mig. Det var ju så det var menat. Nu kunde jag inte det och det gör mig ont att jag, din mamma, lämnade dig där ensam.

Jag ligger och håller om din filt vi köpte till dig innan du föddes. Jag kramar den, luktar på den, håller den vid mitt bröst och sover med den varje natt. Det ger mig tröst. Du ska få med dig den i kistan. Jag fick aldrig känna din värme och din lukt. Men jag vill att du ska få min värme och min lukt med dig. Vi kommer aldrig att skiljas åt Tindra!

Jag har kvar BB-bandet om min handled och du har kvar ditt. Nummer 1911. Har bett dem låta ditt sitta kvar och jag ska spara mitt. Vi kommer inte att skiljas åt!

25 april, 2002 – 5 dagar

Fredagen den nittonde april var en strålande vacker dag. Solen sken varmt hela dagen och det sprudlade av förväntans tid både inom och utom mig. Jag tänkte att ”idag är det en perfekt dag att föda dig älskade barn”. Och jag strök som så ofta förr min vackra mage. Men då var du kanske redan död. Det vet vi inte.

Din underbara pappa Mats, som också längtat så efter dig, åkte iväg till jobbet tidigt. Dina storasystrar, som byggt upp en otrolig förväntan, gick till skola och dagis. Ända från den dagen de fick veta att de skulle bli storasystrar har de varit så stolta, lyckliga och förväntansfulla. De har klappat magen, sjungit för dig, sagt god morgon och god natt till dig, målat en gubbe med kroppskritor på magen… De har följt med till barnmorskan, hört dina hjärtljud, känt dina sparkar, känt när du hickat och sett magen växa. De följde intressant varje veckas utveckling som vi läste om i en bok. När du enligt boken kunde se skillnad på mörker och ljus hämtade Frida snabbt en ficklampa och lyste en stund under min tröja. Hon konstaterade att ”nu såg bebisen ljus”.  När alla gått på fredagsmorgonen var vi ensamma hemma du och jag. Levde du då lilla Tindra?

De flesta barn är efterlängtade men du har varit ovanligt efterlängtad. Vi konstaterade ofta hur lyckligt lottade vi varit. Vilken fin, harmonisk och levnadsfull tillvaro vi har skapat och fått. Ett stabilt, varmt och lyckligt äktenskap. Två helt underbart fina flickor som vi älskar så kolossalt att det ibland gör ont av kärlek. Du vår ängel, skulle bli vår guldkant på vår så perfekta tillvaro. Att få sätta dig till livet var vår stora lycka. Att få gränslöst älska en till människa. Vi hade ju så bra förutsättningar för det.

Vår längtan att känna dig ligga på vårt bröst och sova tryggt. Vår längtan att få snusa på dig. Vår längtan att se dig sprattla mellan oss i sängen. Att amma dig och känna den totala kärleken och närheten. Att känna din nakna, mjuka hud. Att få mötas av ett leende och en blick som man bara kan få av sitt eget barn. Den gränslösa kärleken. Att stolt få dra barnvagnen och visa dig för omvärlden. Att så småningom följa dig när du lär dig gå, lär dig cykla, går till skolan första dagen och följa dig i resten av ditt liv. Men vi förunnades inte det. Vi måste leva med att vi aldrig fick känna din värme, aldrig fick höra din röst, aldrig fick se dina ögon, aldrig fick lära känna dig. Varför, varför, varför…

Mats kom hem tidigt på förmiddagen för att vara ledig. Farmor och farfar hämtade Frida och Fanny som skulle få en mys-helg på Ingarö. Vid tvåtiden på eftermiddagen satt vi på altanen, jag och din pappa, och undrade när det skulle bli dags. Jag hade gått fyra dagar över tiden och hela tiden trott så säkert att du skulle komma för tidigt. Om du ändå gjort det så hade du kanske funnits hos oss idag. Tankarna och förväntningarna kretsade helt kring dig min ängel. Jag strök med handen över magen och längtade så. Vid fyratiden åkte vi för att handla god mat till kvällen. Då kände jag att det var på gång. Det smärtade i ryggslutet och jag började få värkar. Men vi handlade klart i lugn och ro. Vi gick en stund på affären och sedan satte jag mig och vilade och sedan gick vi en stund till och fortsatte så. Eftersom både vår och andras längtan varit så lång och så intensiv, speciellt sista veckan, vågade jag inte hoppas på att det verkligen var dags. Vi kände oss harmoniska och lyckliga, åt lite gott och tog det lugnt hela kvällen.

Värkarna fortsatte, men eftersom jag verkar vara ovanligt smärttålig kunde jag lägga mig och vila. Försökte räkna hur långt det var mellan värkarna och hur länge de varade men fick inget mönster i det. När vi skulle lägga oss förstod jag fortfarande inte att det faktiskt var i full gång. Jag som ändå har fött två barn tidigare. Jag vågade väl inte hoppas. Vi låg och funderade om det skulle bli den natten eller kanske dagen efter, det vill säga under lördagen. Jag konstaterade helt plötsligt, när vi låg i sängen, att jag inte känt dig sparka den här kvällen. Du har varit som livligast kring tio på kvällen. Även om jag fick en olustkänsla tänkte vi väl aldrig att det skulle vara så. Att du då redan var död. Att vår längtan redan då hade krossats. Att jag någon timme senare skulle föda dig men inte få behålla dig. Mitt älskade hjärta – varför?

Jag kan idag inte minnas när du sist sparkade. Då dina små fötter senast trummade mot min mage. Det spelar egentligen ingen roll, men det skulle ändå ha känts bra att veta. Inte för att jag kan förklara varför. Men på tisdagen var vi till barnmorskan och allt var bra. Då hörde jag dina hjärtljud. På föräldramötet på tisdagskvällen vet jag att du sparkade och att jag då la mina händer på magen för att känna dig. Att du på fredagskvällen inte sparkade kändes inte så orimligt eftersom jag hade värkar. Ett barn sparkar kanske inte när hela livmodern arbetar för fullt. Barnmorskan hade ju också sagt att barnen är lugnare mot slutet för att samla kraft. Men Tindra, jag kommer aldrig att glömma dina sparkar. Jag kände dig och jag kommer alltid att minnas dina små fötter. Dina storasystrar kände dig också även om det kanske var svårt för dem att förstå. Värkarna fortsatte sakta men säkert men vi trodde väl aldrig att det var så nära. Vi somnade till sist. Vi vågade väl inte hoppas. Att spara på krafterna verkade bäst.

Någon gång mellan tolv och halvett på natten, det vill säga efter en mycket kort sömn, vaknade jag och förstod att nu var det i alla fall dags. Ringde Danderyds och medan jag pratade med barnmorskan kom de första kraftigare värkarna. Klockan var kring halvett. Vi åkte in direkt och vägen kändes så lång. Det började göra ont men det gick ändå bra på något obegripligt sätt. Det var rätt obekvämt att ha kraftiga värkar i bilen. Men vad spelar det för roll idag. När vi hade kommit innanför dörrarna på förlossningen la jag mig ner på soffan i väntrummet en liten kort stund. Jag hade en kraftig värk och så fort den gick över hjälpte de mig med rullstol in i förlossningsrummet. I rullstolen kom ännu en kraftig värk. Efter den la jag mig i den uppfällda förlossningssängen. Klockan var ett på natten när vi kom in. Barnmorskan undersökte mig och jag var redan öppen nio centimeter. Vad skönt tänkte jag. Ett stort jobb var avklarat och snart var det över. Strax skulle vi få vår belöning. Vi skulle få se dig, vårt barn, och få hålla om dig. Men allt gick sedan så fort. Känslorna och tankarna minns jag inte. De gav mig blandat lust- och syrgas när krystvärkarna började nästan tio minuter över ett. Nu kom krystvärkarna tätt och det gjorde riktigt ont. Men gasmasken funkade bra att skrika ut smärtan i. Jag vet inte om gasen gjorde någon nytta, det kändes inte någon skillnad, jag kände mig aldrig borta som när jag fick lustgas när Frida föddes. Barnmorskan skulle fästa scalpen som mäter hjärtfrekvensen på ditt lilla huvud men jag hade så ont och det gick så fort så hon fick inte till det. Hon lyssnade istället utanpå min mage, hörde hjärtljud men det visade sig i efterhand ha varit mina hjärtljud.

När ditt huvud var ute hörde jag att barnmorskan sa att hon var tvungen att suga ur din mun för du hade så mycket fostervatten i dig. Sedan blixtrade det till och allt gick så fort. Du kom ut, jag hörde inget skrik, jag tittade snabbt på dig, och de sprang iväg med dig. Klockan var nu tjugo minuter över ett. Vem hade trott detta ett halvt dygn tidigare. Jag minns när du kommit ut, att jag var så förvånad att det var klart. Jag hade gruvat mig för smärtan eftersom det var sex år sedan sist. Jag hade inte fått lustgas att funka de båda andra gångerna och ville inte ha någon annan bedövning som påverkade dig och mig. Den känslan att det äntligen var över blandades med panikkänslan. Du skrek inte och de sa att de måste ta ut dig till doktorn, till barnakuten. Vad hände? Jag var totalt chockad. Vad menade de? Varför tog de inte tillbaks dig in till mig? Varför Tindra?

Jag stod kvar på knä. När krystvärkarna började ställde jag mig på knä och hängde över den uppfällda sängryggen. Precis såsom Frida föddes. Fanny födde jag stående. Jag stod kvar och en ny barnmorska kom in. Jag minns bara att hon sa att jag måste krysta ut moderkakan. Den satt hårt och förmodligen blev hon stressad av det och hela situationen. När jag var helt förtvivlad sa hon att jag ”inte skulle måla fan på väggen än”. Jag minns så väl de orden och de kändes så hårda. Då var jag ju alldeles skör av utmattning och oro. Hur hade hon rätt att uttrycka sig om vad jag kände och vad jag befarade? Hur kunde hon använda ett i det läget så hårt uttryck? Jag minns så väl de orden men inte mycket annat. Moderkakan ville inte lossna och det var så plågsamt att stå och krysta ut den.

Mats var hos mig hela tiden. De frågade om han skulle följa med till upplivningen och självklart blev han vilsen hur han skulle göra. Följa med Tindra eller vara med mig. Men han hann resonera att han inget kunde göra för Tindra och behövdes mer än någonsin för mig. Utan Mats hade jag inte klarat allt som hände sedan. Jag tror att jag fortfarande stod kvar på knä och såg i ögonvrån att dörren öppnades. Barnläkaren kom tillbaks. Jag förstod direkt. Nej, jag förstod inte och kommer aldrig heller att förstå. Men jag visste vad han skulle säga. Det var så ohyggligt overkligt. Jag blev djupt chockad över budskapet som jag egentligen redan insett. Det nådde min hjärna men inte mitt hjärta. Jag tvivlar på att det någonsin når fram till mitt hjärta.

Sedan minns jag inte mycket. Jo, att barnmorskan undersökte mig och att jag hade mindre inre bristningar som inte behövde sys. Och att jag spruckit en och en halv centimeter i mellangården. Jag kunde inte tänka mig att sy då och vägrade det. Det hade gått någon timme och det smärtade i underlivet men framför allt inom mig. Barnmorskan sa att det inte behövde sys och att det nog skulle självläka. Hon lät mig vara. De frågade om vi ville ha dig, min Tindra, hos oss ett tag. Något hellre ville jag ju inte. Samtidigt kändes det på något sätt overkligt och nästan makabert. Den tanken försvann så snart de la dig intill mig vid bröstet. Känslan av total kärlek och fruktansvärd förtvivlan blandades.

Du var så fin. Så söt och näpen. Så välskapt. Du vägde 3315 gram och var 52 centimeter lång. Alldeles så perfekt som man bara kan vara. Fint mörkt hår och små fina händer och fötter. De krokiga lillfingrarna som både jag och dina storasystrar har. Små fina naglar. En näpen liten näsa. Fina små läppar med tydlig amorbåge. Timmarna gick men för oss fanns ingen tid bara en grym tomhet. En total chock. Som din pappa sedan sa: ”Helt plötsligt slogs man av en rak höger.” Du låg vid mitt bröst. Jag strök din lilla kind. Jag strök din arm och din hand. Men jag kunde inte ta in vad som hänt. Det var overkligt.

Mats gick ut och ringde din mormor och din farmor och farfar. Klockan var kanske tre-fyra på natten. Det måste ha varit ohyggligt tungt att ringa och berätta att sitt barn dött. Runt omkring fortsatte barn att födas. Vi hörde det där förlösande barnskriket i rummet intill men hos oss var det bara tyst. Bara vår förtvivlan gav ljud i vårt rum. Mats bad att vi skulle få bli flyttade men då hade de inte undersökt mig än. Mats satte på mig hörlurarna till cd-spelaren så att jag fick stänga ute barnskriket. Jag lyssnade på cd-skivan som jag köpt för att vi skulle ha på BB-hotellet. Lugn och skön musik. De låtarna kommer alltid att påminna mig om den stund vi låg där intill varandra. Då overkligheten var total. Det är vår musik Tindra, din och min. Låten ”Time to say goodbye” med Sarah Brightman släpper ut det som gör så ont inom mig, men i små, små portioner.

Varför hamnade vi i den här mardrömmen? Kan ingen väcka oss och säga att det bara var en mardröm? Oj, oj, oj Tindra. För någon dag sedan sparkade du i min mage, du levde. Varför blev det så här? Jag saknar dig så kolossalt.

IMG_4541

15 reaktioner på ”Tyst Född

  1. Åsa september 6, 2019 / 3:22 e m

    Ååååå Eva❤️… minns det som igår.. 💔mitt hjärta gick sönder… blir så känslosamt att läsa om dina upplevelser.. mitt hjärta går sönder igen💔.. älskade lilla flicka och älskade du ❤️❤️❤️❤️❤️

    Gillad av 1 person

  2. Jessica Genlott september 6, 2019 / 4:20 e m

    ❤️❤️❤️

    Gillad av 1 person

  3. Ulla september 6, 2019 / 5:15 e m

    ❤️❤️❤️❤️ Ett ljus är nu tänt för lilla Tindra i vårt fönster ❤️❤️❤️❤️

    Gillad av 1 person

  4. ingerhelander september 6, 2019 / 5:59 e m

    ❤️❤️ …styrkekramar…❤️❤️

    Gillad av 1 person

  5. Gunilla B Åström september 6, 2019 / 6:46 e m

    Så gripande läsning 😥.
    Ett ljus är tänt 🕯👼. Stor kram ❤️

    Gillad av 1 person

  6. Lotta september 10, 2019 / 7:34 e m

    Så vackert du beskriver den där hemska natten. Stor kram.
    Det tända ljuset får brinna för Tindra också!❤

    Gillad av 1 person

    • ejnebornochparkinson september 10, 2019 / 7:43 e m

      Lotta Lotta Lotta ❤️ Vem kunde på 80-talet tro att vi båda skulle bli änglamammor? 🦋😇

      Gilla

  7. Stina september 13, 2019 / 5:56 f m

    ❤️Tack för du delar med din erfarenhet ❤️Kram o vi tänder 🕯

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s