Ejneborn och Parkinson

Det är märkligt hur min diagnos lett mig in på helt nya vägar. På sånt som jag aldrig haft en tanke på att prova på innan. Känslorna och tankarna knackade jag ner i datorn som bearbetning/uttömning. Inget otippat. Men jag kände rätt tidigt att jag ville dela med mig och då fick det bli en blogg. Öppet och avskalat. Jag som inte läst en blogg ens! Jag och Bianca liksom. Haha. Galet otippat.

Fick efter ett tid förfrågan om bokformat. Ja då traskade jag in på ett bokförlag. Vips hade jag genomfört det. Min första bok. Författare Ejneborn. Lite otippat men det vill jag verkligen göra om fast nästa gång en roman. En bokrelease följde såklart för nära och kära. En superkul och surrealistisk tillställning. Samtidigt så viktigt för mig så de jag har närmast mig fick mer förståelse.

Sedan fick jag samtal från olika lokalföreningar i Stockholm som undrade om jag ville komma och föreläsa om min resa och att jag läste ur boken. Javisst sa jag som egentligen har scenskräck. Det blev trevliga träffar i Jakobsberg, Solna/Sumpan och Café 7:an på Nybrokajen.

Crescendot i våras blev att jag tillfrågades att bli parkinsonkongressens ”överraskning” på ”yngre Parkinsons” avsnitt. Kongressen är Parkinsonförbundets högsta organ och det hålls vartannat år. Kändes såå kul att prata om känslor mitt i all snustorr men så viktig fakta. Lite utmanande. Och väldigt otippat.

Nu har länsföreningarna i Uppsala och Nyköping frågat om jag kan komma till dem. Jag tar inte betalt. Utan jag gör det för att jag får sådan härlig feedback från mina läsare och lyssnare. Boken går inte heller i vinst för mitt syfte är inte att göra pengar på min sjukdom utan att inspirera att våga prata känslor. Och såklart att sprida kunskap om att Parkinson är så mycket mer än skakningar och långsamhet.

Vad ska jag hitta på nu då för att motarbeta hjärntröttheten med något kreativt. Måla är en dröm. Åka på retreat en annan. Och träffa ett medium vore spännande.