Ejneborn och Parkinson

September. Jag hade länge, alltför länge, känt en stark inre stress. Det kokade inuti kroppen. Kroppen signalerade att något var så fel men jag viftade bort det med att det blir bättre. Imorgon. En dag i september fick jag ett tragiskt besked som berörde mig oerhört starkt. Kroppen klappade liksom ihop. Jag fick panikångestattacker de följande nätterna. Hjärtat tokrusade och det kändes som om bröstet skulle sprängas. Det var då och där mina skakningar i höger hand och arm började. Hade ett arbetsmöte med chefen men han såg genom min fasad och skickade hem mig för jag mådde så dåligt. Nu var det ju dessutom synbart på utsidan. Tid bokades både hos läkare och psykolog. Sedan började en höst med famlande i symptom och diagnoser. En riktigt kämpig höst. Kroppen hade fått en stark reaktion och jag mådde dåligt både utvärtes (skakningar) och invärtes (ångest). Men huvudet kunde inte begripa VARFÖR? Orimligt. Kroppen hamnade i ett ständigt flyktläge. Kroppen hade fått fnatt och rusade i princip konstant av adrenalin. Samtidigt så kolossalt trött av vad som hände invärtes och utvärtes. Krock! Då, i september, kunde jag inte ens tänka tanken att jag hade en obotlig sjukdom. Och att herr Parkinson flyttat in sedan flera år tillbaks, men nu bestämt sig för att visa sig. Det fick jag veta för tjugo dagar sedan.

 

Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som innebär att nervceller, som tillverkar signalsubstansen dopamin, långsamt försvinner. Och på så sätt minskar nivån av dopamin i hjärnan. Dopamin är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra och när det blir för lite dopamin kan det uppstå symptom som skakningar i kroppen och långsamma rörelser. Symptomen förvärras ju fler dopaminproducerande nervceller som dör. Sjukdomen är obotlig. Och det finns idag inget botemedel, men det finns mediciner som kan hjälpa till att kontrollera symptomen. Och det pågår mycket forskning kring bromsmedicin. Känner mig hoppfull! Sjukdomen är progressiv vilket betyder att den förvärras med tiden. Jag har tydligen haft sjukdomen i flera år utan att veta det. Och man vet inte heller varför herr Parkinson valt ut mig.

Bild från Neurologi i Sverige

Den första februari åkte jag och min man Mats till neurologen för att få svaren från undersökningarna jag tidigare gjort. De där neurologiska undersökningarna som jag skulle göra bara för att utesluta Parkinson och liknande sjukdomar. Utesluta. Fort skulle det vara avklarat. Mats var med eftersom jag tycker det är svårt att minnas all information. Beskedet var att jag hade dopaminbrist i båda hjärnhalvorna. Jag har Parkinson eller Parkinson Plus-sjukdom sa neurologen. Där och då började berg-och dalbanan.