Ejneborn och Parkinson

Igår var det en sån där knasdag. Såååå vansinnigt, vansinnigt trött. Det går inte att beskriva. Kroppen orkar ingenting och huvudet är blytungt. Jag är trött på ett sätt som inte är som ”sovtrött”. Hjärntrötthet är rent ut sagt skit!

Det pirrar och kryper i benen och armarna. De är stumma. Saknar fokus att få något som helst gjort. Fäste upp två rangliga plantor jag drivit upp, på blompinnar. De andra tre får jag ta sedan. Saknar ork för det. Pillrigt jobb tar mycket kraft.

När jag sitter vid datorn ”fryser min hjärna till” titt som tätt. Vad är det jag håller på med och vad skulle jag göra. Tomt. Skrämmande. Ser excelbladet men det låser sig. Måste vila. Sedan lossnar det nog.

Yr och känner mig suddig och nästan drogad. Det snurrar. Beror det på medicinen? Eller att jag är undermedicinerad? Eller kanske normalt med den här skitsjukdomen. Men att det känns så allt oftare nu.

En vän kom på eftermiddagen och vi tog en långpromenad på Järvafältet. Med en termos kaffe, bullar och sittunderlag. Skönt att komma ut och fylla kroppen med energi.

Det lättade på hjärntröttheten och på kvällen lyckades jag jobba igen det som var ogjort på förmiddagen. En ”normal” trötthet till följd av rörelse och frisk luft svepte in och den kändes riktigt skön. Naturen är bästa medicinen.

Idag är det onsdag och det blir nog en bättre dag. Ska vi säga så.

Så märkligt hur fort det kan gå från toppläge till bottenläge. Eller tvärtom! Igårkväll blev jag plötsligt sådär skör och gråtmild. Inget specifikt som hände. Tvärtom. Jag är lycklig och mår på det stora hela mycket bra. Chattade med en vän som skickade Mando Diaos låt ”Själens Skrubbsår”. Wow! Skön låt som tillåter att skörheten utrycker sig i ett par tårar. Det är helt ok. ❤️

Vi har två fyrbentingar. En softis-pensionär och en snuzze-valp. Den stora uppfostrar den lilla. Lite väl tufft ibland. Men ibland har den stora en annan syn på uppfostran än oss tvåbenta.

Båda raserna har nedärvt att vakta reviret och varna för om någon eller något kommer. Valpen är tonåring nu. Ska skälla på andra hundar. Där samarbetar de på så sätt att den äldre tycker skällandet är helt okay.

Vi har provat avledning med lyxgodis. Avledning med lek då vi skuttar runt och låter urfjantig för att avleda. Tillrättavisar bestämt. Nu går vi på lydnadskurs.

Inne är hon helt underbar. Lugn och kelig. Både veterinär och trimmare har berömt hennes coolhet. På dagis går det visst bra. Men på våra prommisar blir hon Cruella de Ville. Galen!

Kursledaren tipsar om mjukosttub. Tryck in tuben så hon slickar i sig när en hund passerar. Hon kan inte skicka i sig mjukost och skälla samtidigt. Smart! Så länge det funkade. Tappade fort intresse.

Ser ni en trött tvåbenting som bär på en tub mjukost och håller ett lakritstroll som går i spinn… ja då är det nog vi.

Idag är ingen vanlig dag för det är Tindras artonårsdag. I änglarnas himmel är det fest! Här på jorden försöker vi göra så fint vi kan på graven med nyplanterade blommor och vi sänder symboliskt ”en knippe ballonger” upp i himlen. Fast det vet vi ju att de som blivit utvalda till änglar inte stannar kvar på kyrkogården. De finns nära oss för att beskydda. Och alla änglar sägs ju ha ett budskap.

I Ekbacken blommar vitsipporna precis som de gjort varje år kring den 20 april. Så vackert! Den mest hopp-ingivande tiden på året. Med blommor och blad som just lämnat startgroparna och som förmedlar livskraft. När jag ser Ekbacken med alla vitsippor tänker jag på Nangijala. På Tindras begravning spelade vi just ledmotivet ur Bröderna Lejonhjärta skriven av Isfält. Vi stod runt kistan och höll varandra i händerna. Så fint. Vår ängel Tindra släpptes fri då. Vi fick låna en ängel och det har berikat oss.

Grattis vår ängel!

 

Min första reaktion var givetvis att avboka. Definitivt. Men det sved. Jag ville ju så otroligt mycket detta. Jag fyllde 50år för 4,5 år sedan och fick då en lyxig spa-vistelse av några mycket goa vänner. Jag har sparat på den här go-biten och vi har sedan länge bokat in denna helg.

Så kom Coronan, som förpassade oss i en karantönbubbla. Jag jobbar hemma, åker inte kollektivtrafik och åker inte och handlar. Sparsamt med socialt umgänge och då distanserat. En direkt reaktion blev att avboka. För jag är rädd.

Men jag pratade länge med en otroligt förstående kvinna på anläggningen. Hon förklarade alla åtgärder de vidtar och berättade hur få gäster det var denna helg. Hon gav mig trygghet.

Vi behövde verkligen den här helgen. Att komma iväg från karantänen, bli ompysslade och bortskämda. På lördagen en solig promenad, go-fika, bad i utomhuspool, ångbastu, två behandlingar, lugn och god middag.

Fantastisk service för oss få gäster. Såklart jättetråkigt för anläggningen och de anställda. Förresten, när man är 20 gäster på en stor anläggning, är det inga problem med social distansering. Komiskt nog så visste vi snabbt vilka alla gäster var. ”Där går 5&6 till spa:et och 17&18 tar visst en promenad.”

Vaknar tidigt söndagmorgon. Solen skiner idag också och vi har en fantastisk havsutsikt. Idag hade vi tänkt träna i gymmet eller ta en springtur ute, gå på qi-gong eller yoga, hinna med ett dopp i poolen och sedan njuta av brunch innan hemresan. Men när vi ligger i sängen och tittar ut över havet som glittrar så funderar vi vad vi verkligen vill. Egentligen. För oss är det lyxigt att ligga kvar i sängen och bara vara. Så får det bli!

”Parkinsons sjukdom är inte dödlig. Men oerhört plågsam vid ett framskridet stadium.” läser jag på Parkinsonförbundets hemsida.

Fortsätter på samma sajt. ”Den vanligaste dödsorsaken hos de som har Parkinsons sjukdom är lunginflammation, sannolikt beroende på sämre förmåga att svälja och att hosta upp om man sväljer fel.” Man krävs alltså förmodligen till döds. Organen är förslappade.

Ok, utgången känns inte vidare. Tur att det sk framskridna skeendet känns avlägset. Men vad innebär då corona? ”Det är troligen klokt att betrakta personer med Parkinsons sjukdom som en riskpopulation när det gäller COVID-19.”

”Det är en fruktansvärd sjukdom, man kvävs långsamt till döds i fruktansvärd ångest, mer än i andra lunginflammationer, säger Söderberg-Nauclér. ” professor och virusforskare.

Jag som har ångest för att dö i framtiden. Nu vet ingen när det drabbar och så är jag en i riskgruppen. Tårarna rinner och det känns helt plötsligt så himla tungt.

Jag är rädd.

Ibland säger folk så himla kloka saker. En vän skrev följande citerade mening från ett meddelande jag fick.”…Igår bestämde jag mig att NU får det vara slut på tv och film-tittande. Måste göra något annat än bara sitta still i denna hemska Coronabubblan och bara vänta!!…”  Hon fixar balkongen, tar sig an träning, lunchar med en vän, syr om en klänning med mera. Baam!

Det här gav mig energi. Jag ser visserligen knappt alls på tv och film. Och jag har ju mina hundpromenader så att jag kommer ut. Men jag är energilös och orkar bara det nödvändigaste. Initiativlös och utan startmotor. Jag har ju  mitt jobb på halvtid att sköta. Men jag känner också att jag sitter i en bubbla och väntar på att det ska ta slut. Dagarna flyter ihop och gränsen mellan arbete och privat suddas ut. Ja även för mig är det som en slags bubbla.

Såklart ska vi inte missa en enda dag för att sitta i den förbaskade bubblan och vänta. Vad gör mig lycklig och vad kan jag göra utan att utsätta mig för stora risker? Jag älskar att fixa altanen så vi snabbt kan ha altanhäng om temperaturen stiger lite till. Alldeles för tidigt för min årliga blomsterfrossa då jag helt bananas på den välkända trädgården. Men jag köpte mig ett OLIVTRÄD som får bo inomhus så länge. Sedan har jag sneglat länge på MÅLARGREJER för jag skulle vilja prova att måla. Nu har jag fått det. Sedan tror jag helgen kommer att bjuda på livskvalitet de luxe. Tjoho för att krypa ut ur Corona-bubblan ibland.

Var rädda om er men glöm inte att leva och HA KUL!!

Så gick ett par tre veckor utan träning. En tung period med för mycket på jobbet och Corona-begränsningar. För att hålla min sjukdom i schack är träning superviktig. Jag behöver verkligen träna ofta. Även om det går att träna hemma har inte orken funnits. Men så bestämde jag mig i helgen för förändring. Nya tag och prioritering.

Måndag: Gå-springer 3,5 km med Mats och Luna. Inte långt men alltid en början. Tung kropp och trött andning.

Tisdag: Gå-springer 5,5 km. Mats och Luna som sällskap och det blir en slags intervallträning. Luna tio månader tycker det är superkul. Vi tränar på att hon inte ska skälla på dem som susar förbi oss. Så kommer ett helt fotbollslag som tränar. Då funkar inget godis som helst som distraktion. Luna blir sjövild. ”Matte jippie wooooow, vi måste springa ikapp dem”. Jo tjena….Ja, ja nystart iallafall. Känner mig motiverad.

Onsdag: idag känner jag mig så helsänkt och yr. Det snurrar i huvudet och jag har huvudvärk. Det värker i vänster ben. Ingen träning idag.

1. Träningen?

2. Reaktion på preparatet jag tog igår för forskningsstudien?

3. Efterreaktion på för mycket jobb?

Ja inte vet jag. Men det blir lugnt viloläge idag. Jag är totalt slut. Ska försöka mig på yoga senare 🧘🏻‍♀️🙏🏻

Idag slås jag av en enorm TACKSAMHET. Att vi i familjen mår så himla bra mitt i allt Corona-elände. Att vi tack och lov än så länge är friska, att vi har kvar våra jobb och kan jobba hemma och att vi kan hålla kontakt med många via facetime.

Det är Mats födelsedag och fastän barnen är stora så kör vi frukost på sängen. Med det guldkantade födelsedagsporslinet på en guldbricka. Go-fika och flaggan i topp. Givetvis sjunger vi också. När vi sitter allihop tillsammans uppe i vår säng så blir jag varm av att ha alla hemma och att vi kör våra traditioner. Den yttre världen når oss inte för en stund.

Jag känner mig som musmamman i Kalle ankas jul. Jag vill bara ha mina käraste nära i dessa tider. Ni vet då Benjamin Syrsa sjunger When you wish upon a star. Jag gissar att alla önskar att det vore över nu.

Kram på er

Jag tycker det här Corona-livet är så skrämmande. Livet har liksom pausats på ett märkligt sätt. Det är väldigt annorlunda. Vi lever liksom på ett nytt sätt.

Samtidigt på gott och ont. Det ”goda” mitt i allt det hemska är att leva utan alla planer, ägna mer tid i naturen och att vara betydligt mer tid hemma med familjen. Ett lugnare liv. Men ska det till en pandemi för det?

En del tar det här med en klackspark. ”Man måste ju leva” och ”man kan inte vara rädd”. Men lägg ner det där och låt oss sårbara människor få uttrycka vår rädsla. Rädd? Jodå, det kan man visst vara vill jag skrika. JAG ÄR RÄDD. Så!

Svårt sjuka människor med behov av andningshjälp i provisoriska sjuksalar på mässan. Inget besök som håller handen som säger att det blir bra. Det skrämmer iallafall mig kolossalt. Och kom inte med ”bara äldre och med underliggande sjukdom”… Vadå ”bara”?

Åtminstone jag känner hur det vrider sig i magen.